1902 - 1998

Medan Þórbergur Þórðarsons verk trotsar alla försök att låta sig inordnas i det litterära genresystemet, är Laxness den som kommer att skriva de stora romanerna. Även han är ombestridd och diskuterad, och kritiken var långtifrån odelat positiv på den tiden då det begav sig. Den stora romanförfattaren är också känd som en aktiv samhällsdebattör och essäist. Han är ständigt beredd att ompröva sina åsikter, att tänka vidare och förnyas, även på det litterära planet. Således kommer Laxness efter de stora romanerna in i en period då kan hävdar att roman inget är värd, medan däremot skådespelet är den enda rätta uttrycksformen. En liknande tilltro sätter han periodvis till essäen. Återvändandet till romanen blir i närmast postmodernistisk form. Laxness speglar härvid sitt sekels litterära utveckling, alltifrån det att han i sin ungdom introducerar modernismen i romanen på Island. Författaren kröner sitt verk med de självbiografiska romanerna innan han drar sig ur spelet efter välförrättat värv. Nobelpriset, som Laxness mottar 1955, tystar de mest kritiska röster, och nationen sluter honom till sitt hjärta en gång för alla. I februari 1998 tar man avsked av sin skald på Íngólfstorg i Reykjavík med uppläsning ur verken och sång i facklors sken och sakta snöfall. Islands folk har förlorat en av sina farföräldrar, men böckerna plockas ständigt fram på nytt och de lever.

Halldór Guðjónsson var inte mer än 17 år när hans första roman kom ut. Barn náttúrunnar (1919) är frukten av det som Halldór sysslade med istället för att med flit och idoghet ägna sig åt skolarbetet. Boken bär underrubriken Ástarsaga och har som kärlekssaga klassats som melodramatisk. Det sanna naturens barn, bondedottern Hulda lever fritt och oberoende från samhällets konventioner i naturens sköte. Från landet västerom havet kommer en förmögen islänning på jakt efter det enkla livet. Andan är Rousseaus och Hamsuns, den ligger i tiden. Kritiken menade milt överseende att författaren nog har tid att växa till sig.

Efter färder med knappa medel kring Norden och det krigshärjade Europa, och efter ytterligare två verk kommer den roman som ger upphov till den ofta citerade rubriken "Loksins, loksins..." i Kristján Albertssons kritik i Vaka. Äntligen har Island fått sin egen storskald. Många anser Vefarinn mikli frá Kasmír (1927) som det första nutidsverket i isländsk romankonst. Efterstridsårens tankegångar penetreras från olika håll. Under Europaresan konverterar Halldór till katolicismen och tar namnet Kiljan efter ett irländskt helgon, och släktnamnet Laxness efter sin fädernegård. Under den tiden är han övertygad om att hans framtid ligger i kyrkans andliga liv, och han reser till Island för att ta farväl av det världsliga. Men resultatet blir Vefarinn mikli frá Kasmír som har tolkats som Kiljans farväl till kyrkan. Den moderna människans representant, den stora anden och tänkaren Steinn Elliði färdas vida, ständigt sökande och reflekterande. Men något måste offras och mot sina närmaste är han både hänsynslös och egoistisk. Han tar det beslut som författaren inte tar, han förkastar den jordiska kärleken och väljer munklivet. Men istället för att drömriket äntligen öppnar sig för honom, sluts det.

Författaren fortsätter sitt resande liv, den här gången i USA. Liksom många av Europas intellektuella på den tiden sätter han sin tilltro till socialismen. I essäsamlingen Alþýðubókin (1929) vänder han sig till Island som vänstersocialist, han talar för modernisering och utveckling. Mera nytta anser han att folket hade om han kunde ge alla en tandborste, men eftersom han inte har råd med hundra tusen tandborstar får en bok duga. Det realistiska författarskapets och den stora romanens tid står för dörren.

30-talet blir tre stora romanantologiers decennium. I Salka Valka (1931-32) tar Laxness sig an arbetaren som hela livet igenom sliter i fisket för att iallafall kunna bekosta sin egen begravning. Samhället upplevs genom en ung kvinna som står mitt uppe i sin egen utveckling, en gestaltningen som har rosats av såväl kvinnor som män.

Härnäst står den isländska bonden i tur. Bjartur i Sommarhuset är den mest hederliga och självförsörjande av Islands självförsörjande bönder. För honom är fåret källan till välfärd, för fårets bästa är ingen möda för svår och inget offer för stort. Men i all sin självständighet är Bjartur en samhällsvarelse, och som sådan dömd att höra till de fattigaste av fattiga bönder, trots och på grund av sin egen orubblighet. Sjálfstætt fólk (1934-35) blev omdiskuterad och hårt kritiserad på sina håll, bl.a. för den ofördelaktiga bilden av samköpsföreningen, vilken borde ha verkat till Bjarturs fördel och inte till hans fall. Laxness förankrar Bjarturs personlighet djupt i det isländska, och har här sagts finna det universella.

Efter de stora romanerna om arbetaren och bonden tar Laxness sig an skalden. Fattighjonet Ólafur Kárason Ljósvíkingur, folklig skald och drömmare står som huvudperson i Heimsljós (1937-40), romanen i fyra delar. Han har en förebild i självbiografiskt material efter skalden Magnús Hjaltason som levde för två sekler sedan. Men här får skalden inte ostörd uppleva och gestalta världen med sitt lyriska sinne, han råkar i kläm i samhället och dess ideologier. Skaldens ställning i boken har jämförts med ofriheten i 30-talets Europa. Boken gör även narr av samtidens maktens män, vilka kan igenkännas i några av personerna.

På 40-talet fortsätter Laxness samhällskritik och ställningtaganden i romanens konstnärliga utformning. I Íslandsklukkan (1943-45) flätas två historier samman, den ena en mordsaga från 1800-talet, där en bonde dräper den danska kungens sändebud, den andra kärlekssagan mellan manuskriptforskaren Árni Magnússon och Snæfríður, en galen bondes hustru. Också folksagor från gångna tider flätas in i händelseförloppet. Danmark behöver pengar, och Tyskland erbjudes Island till salu för tre tunnor guld. Härifrån härstammar uttrycket om att en slagen träl är en stor man i motsats till en fet tjänare, som också har tolkats som Islands förhållande till Nato och USA. Det temat bygger Atómstöðin (1948) explicit kring. Uggla är berättaren, nyss kommen till Reykjavík från landsbygden. Den unga kvinnan har inga förutsättningar att förstå allt som hon upplever. Men bakom henne står den allvetande berättaren, och författaren som kritiserades för att vara en arg man utan självkontroll. Man gjorde försök att stoppa översättningar av boken, aktningen för romanens makt var stor.

Laxness har arbetat för att öppna diskussionen kring fornlitteraturen, Islands litterära arv. Han är ense med Sigurður Nordal att islänningasagorna främst är att betrakta som litteratur, inte historia, men enormt inflytelserika på det litterära livet fram till dags dato. Laxness utgivningar av islänningasagor med modern stavsättning, och även i övrigt något moderniserade väckte ett ramaskri, och tycktes i vissa kretsar jämförbart med helgerån. Samtidigt tillägnar sig Laxness den forna vokabulären och stilen i ett digert förarbete för nästa romanarbete, Gerpla (1952), och man vill anse att den stilen aldrig helt har lämnat honom efter det. Boken skrevs i åtta manuskript, och målet var att inte använda ord yngre än från 1300-talet. Verket är en parodi på Fóstbræðrasaga och den våldsamt blodigt manliga hjältebilden. Även Ólafur saga helga spökar, men den helige Olaf framstår som en liten fet sadist, och kristendomen som ett lämpligt maktens vapen. Romanen väckte inte oväntat stor anstöt, men Nobelpriset tre år senare tystar kritiken.

Efter Nobelpriset går Laxness med Brekkukotsannáll (1957) in i ett närmast taoistiskt skede i sin brokiga författarbana. Även i Paradísarheimt (1960) är individens beslut mindre beroende av samhället än förr. Den isländska bonden väljer ett liv med mormoner i Utah, men ändar med att lägga sten vid sten kring tunet därhemma. Skáldatími (1963) ges ut tre år senare, essäsamlingen som är Laxness uppgör med socialaismen och egna tidigare essäer. Under Sovjetbesöket när Stalin var vid makten, säger han sig ha trott det han hörde och ville tro, men förnekat att tro det han såg.

Återstoden av 60-talet sätter Laxness huvudsakligen sin tillit till skådespelet, men han återkommer till romanen med Kristnihald undir jökli (1968), nu i postmodernistisk form. På så sätt fortsätter han jakten efter nya former, det banbrytande arbete som inleddes ett knappt halvt sekel tidigare. Två skådespel och ytterligare två romaner, Innansveitarkronika (1970) och Guðsgjafaþula (1972) utkommer, innan de självbiografiska romanerna avrundar författarbanan. Í túninu heima (1975), Úngur eg var (1976), Sjömeistarasagan (1978) och Grikklandsárið (1980) blir författarens avsked till sina läsare och sitt folk.

Laxness på svenska

romaner:

Salka Valka (Salka Valka, 1931-32), övers. Knut Stubbendorff (1936), Ingegerd Nyberg-Fries

Fria män (Sjálfstætt fólk, 1934-35), övers. Anna Z. Osterman

Världens ljus och himlens skönhet (Heimsljós, 1937-40), övers. Rannveig och Peter Hallberg

Islands klocka (Íslandsklukkan, 1943-45), övers. Peter Hallberg

Atomstationen (Land till salu) (Atómstöðin, 1948), övers. Rannveig och Peter Hallberg

Gerpla (Gerpla, 1952), övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Tidens gång i Backstugan (Brekkukotsannáll, 1957), övers. Ingegerd Fries

Det återvunna paradiset (Paradísarheimt, 1960), övers. Peter Hallberg

Själavård under jökeln (Kristnihald undir jökli, 1968), övers. Peter Hallberg

Sockenkrönika (Innansveitarkronika, 1970), övers. Peter Hallberg

Gudsgåva (Guðsgjafaþula, 1972), övers. Inge Knutsson

självbiografiska romaner:

På tunet därhemma (Í túninu heima, 1975), övers. Inge Knutsson

Ung var jag fordom (Úngur eg var, 1976), övers. Inge Knutsson

Greklandsåret (Grikklandsárið, 1980), övers. Inge Knutsson

noveller:

Den goda fröken och Huset (Ungfrúin góða og Húsið, i Fótatak manna 1933), övers. Peter Hallberg

Sill, i Piplekaren (Sagan úr sildinni, i Fótatak manna, 1933), övers. Leif Sjöberg

Nya Island, i Piplekaren (Nýja Ísland, i Fótatak manna, 1933), övers. Peter Hallberg

Två flickor, i Piplekaren (Tvær stúlkur, i Fótatak manna, 1933), övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Min vän, i Piplekaren (Vinur minn, i Fótatak manna, 1933), övers. Peter Hallberg

Lilja, i Piplekaren (Lilja, í Fótatak manna, 1933), övers. Leif Sjöberg

Uppenbarelse i djupet, i Piplekaren (Fyrirburður í djúpinu, í Sjö töframenn, 1942) övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Italienska flottans nederlag i Reykjavik, i Piplekaren (Ósígur ítalska loftflotans í Reykjavík, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg

Indialand, i Piplekaren (Fundin Indíalönd, i Sjö töframenn, 1942), övers. Leif Sjöberg

Piplekaren, i Piplekaren (Pípuleikarinn, i Sjö töframenn, 1942), övers. Ingegerd Nyberg-Fries

Voluspa på hebreiska, i Piplekaren (Völuspá á hebresku, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg

Temudjin vänder hemåt, i Piplekaren (Temúdsjín snýr heim, i Sjö töframenn, 1942), övers. Leif Sjöberg

Napoleon Bonaparte, i Piplekaren (Napóleon Bónaparti, i Sjö töframenn, 1942), övers. Peter Hallberg

En fågel på gärdsgårdsstören, i Kärlek är ej befrielsens väg (Fugl á garðstaurnum, i Sjöstafakverið, 1964, övers. Peter Hallberg

novellsamling:

Sju tecken (Sjöstafakverið, 1964), övers. Peter Hallberg

skådespel:

Duvbanketten: komedi i fem akter (Dúfnaveislan, 1966), övers. Peter Hallberg

essäsamlingar:

Skaldetid (Skáldatími, 1963), övers. Peter Hallberg

Hemma på Island (Íslendingaspjall, 1967), övers. Peter Hallberg


Artikeln om Halldór Laxness skrev och listan på finska och svenska översättningar utarbetade BPhilIsl. Else Williamson

Det isländska ordet "saga" har en annan betydelse än det svenska ordet. Det betyder helt enkelt berättelse eller historia, också historia i bemärkelsen vetenskapen om mänsklighetens utveckling. Ordet avser dessutom en helt speciell genre inom litteraturen, de isländska sagorna. Det är fråga om isländska skapelser som i dag anses tillhöra först och främst romankonsten, inte historieskrivandet.

De isländska sagorna skrevs ned under slutet av fristatens (930-1262) blomstringstid och efter dess slut, då Island blivit en del av Norge. De handlar om livet på Island fordom, allt sedan koloniseringen på 800-talet, övergången till kristendom omkring år 1000 och fram till de händelser som ledde till fristatens fall. De flesta av sagornas författare har förblivit okända, men skildringarna präglas av både dem själva och uppfattningar om det skedda som låg i tiden. Händelser som ägt rum för ett par hundra år sedan skildrades från 1200-talets synvinkel. En stor del av sagorna kan kallas historiska romaner (t.ex. Njals saga), i dem finns rikligt med värdefulla upplysningar om skick och bruk i det fornisländska samhället och de redogör för samhälleliga händelser och relationer. Att händelserna hade ägt rum långt tidigare, och att det inte fanns några skrivna källor om dem att tillgå, tyder på att det ändå rör sig om fiktion. Sagorna skrevs ned på pergament för hand, och kopierades i många upplagor. Det är en fördel för läsaren att känna till något om den tid som islänningasagorna skildrar.

Det isländska samhället byggdes upp av utvandrare på "en liten ö i havet" som landet ofta har kallats, trots att ön inte är speciellt liten. Kolonisationen beräknas ha pågått i 60 år (870-930), och vid dess slut grundades parlamentet med lagstiftande och dömande maktbefogenheter. Vid den tid då makten koncentrerades kring kungahusen på annat håll i Europa, fick Island således ett eget folkting, alltinget (Alþingi). Förvaltningssystemet täckte hela landet. Lokalförvaltningen låg i händerna på 39 godar, vilka höll vårting i grupper om tre. Från vårtinget fördes ärendena vidare till alltinget för behandling. Alltingets årliga sammankomster hade en viktig social funktion och bidrog till att hålla samhället samman. I ett land där de geografiska förhållandena i hög grad inverkade på kontakterna människor emellan, och där det ligger nära till hands att tänka sig att livet framlevdes i isolering, var samverkan tvärtom livlig tack vare tinget. Islänningarna företog långfärder för alltinget skull, resan en livsstil i sig. På vägen gästade tingbesökarna varandra, och på själva tingplatsen träffades de för att förmedla nyheter, idka handel, söka livskamrater och berätta historier; dikter deklamerades och den gemensamma historien repeterades. Medvetenheten om det förflutna bevarades i muntlig tradition; gamla kväden och berättelser sprungna från dem, ättledernas historia, livsöden.

Historieskrivarna kom huvudsakligen in i bilden när den isländska fristatens tid led mot sitt slut. Historian och historierna skrevs ned av prästar, munkar och ämbetsmän. Det kostade en förmögenhet att skriva en bok på pergament, för att ha råd att bekosta det nödvändiga matrialet måste skrivarna vara män i en god ställning. Några av dem är kända till namnet, till dem hör Snorri Sturluson. Hans nordiska kungasagor (Heimskringla) som handlar om den norska kungaätten är vida kända. Snorri var både historiker och berättare, han färgade historierna med sin egen uppfattning. Det var också han som skrev Snorraeddan, en studie i nordisk mytologi och skaldekonst.

De isländska sagorna skiljer sig från den medeltida europeiska prosalitteraturn i sin knapphändiga stil, fattig på beskrivningar. Där berättelser på annat håll domineras av doktriner och ideologier, lämnar islänningasagorna åt läsaren att döma. Huvudpersonernas handlingar förklaras sällan, och de försvaras än mer sällan. Stilen i sagorna står realismen nära. Framställningen är tydlig, saklig och späckad på fakta. Händelserna förskönas inte och förhållandena är vardagliga. Känslor och tankar beskrivs inte gärna. Bara om huvudpersonen är skald kan en glimt av hans tankar skymta fram i hans skaldekonst. Användningen av både dikt och dialog är karakteristiskt för sagorna.

Motiven i sagorna spänner över ett brett fält. De handlar om resor, kolonisationen av Island, Grönland och Vinland, ätternas historia generationer tillbaka, den enskildas liv i klorna på ett oundflyeligt öde. De handlar om konflikten mellan samhälle och individ, laglöshet, mandråp och mord, men också om kärlek. De beskriver maktutövning och maktkamp; författarnas samhälleliga ställning avspeglas i att mindre bemedlade personer ofta döms där bättre situerade går fria. Övergången till kristendom var en viktig händelse i det dåtida samhället, och handlingen koncentreras ofta kring detta.

När Island utarmades och först hamnade under Norge och därefter med Norge under den danska kungen, förstördes en del av sagorna. Förvaring i fuktiga utrymmen ledde till att skinnpergamentet blev skört och bröts sönder. Men manuskript finns bevarade tack vare Árni Magnússon (1663-1730), den professor vid Köpenhamns universitet som under tio års tid samlade upp manuskript på den isländska landsbygden, så att de kunde förvaras i Köpenhamn. Sedan år 1971 har Árni Magnússons institut i Reykjavík, i förbindelse med slands universitet hand om dem. Hemsida: www.hi.is/HI/Ranns/SAM/. Árni Magnússon var inte den första med intresse för att bevara den fornisländska litteraturen, i ett brev från år 1596 uppmanar den danska kungen islänningarna att sända alla sina manuskript till det kungliga biblioteket i Köpenhamn!

Sagalitteraturen har inspirerat både filmmakare och författare. Nobelskalden Halldór Kiljan Laxness skrev med utgångspunkt i Fostbrödrasagan den ironiska Gerpla, en kämpesaga, och hans vackra Islandsklockan handlar delvis om Árni Magnússons liv. Hrafn Gunnlaugsson är en av de regissörer som tagit fasta på det fornisländska samhället, till exempel i sin film Korpen flyger.

Många av de isländska sagorna finns översatta till svenska, däribland de Nordiska Kungasagorna av Snorri Sturluson, Egil Skallagrimssons saga, Eyrbyggarnas saga, Gisle Surssons saga, Grette Asmundssons saga, Gunnlaug Ormstungas saga, Hravnkel Freysgodes saga, Laxdalingarnas saga, De Sammansvurnas saga, den relativt nyligen översatta Völsungasagan, och givetvis Njals saga.

Översättningar från isländska till svenska 1990-2008:

Andri Snær Magnason: Berättelsen om den blå planeten 2003

Arnaldur Indridason: Glasbruket 2003/2004/2005/2007, Änglarösten 2005/2006/2007, Mannen i sjön 2006/2007, Vinterstaden 2007/2008, Kvinna i grönt 2004/2007

Audur Jónsdóttir: Folket i källaren 2007

Álfrún Gunnlaugsdóttir: Över Ebrofloden 2001

Árni Bergmann: Thorvaldur den vittfarne 1994

Árni Sigurjónson: (red) Tanken strövar vida 1990

Áslaug Jónsdóttir: Vill ha fisk 2007

Björn Jónasson: En liten bok om runor 2002

Brynhildur Thorarinsdóttir: Njáls saga, återberättad av B Th. 2004

Draumey Aradóttir: Fem stenrösen på kärlekens stig 2003

Einar Kárason: Guldön 1990, Djävulsön 1991 /1989, Det förlovade landet 1991, Dumma mäns goda råd 1995, Kvicksilver 1996 / 1994

Einar Már Gudmundsson: Fotspår på himlen 1999/ 2001, I oredans öga 1998, Regndropparnas epilog 1997 / 1990, Riddarna av runda trappan 2000, Röda dagar 1997, Universums änglar 1997 / 1996/ 2004, Drömmar på jorden 2002, Namnlösa vägar 2004, , Beatlesmanifestet 2006/2007

Franzisca Gunnarsson: Havregröt och livslycka 1990

Frída Á. Sigurdardóttir: Medan natten lider 1993, I en sluten värld 1996

Fríða Soffía Böðvarsdóttir: Baka med spelt 2004

Fridrik Erlingsson: Benjamin Duva 1996, Lycklig resa 2002

Gudbergur Bergsson: Svanen 1993, Den plågade kärlek som själens skrymslen gömmer 1997, En sten som havet slipar 2006

Gudlaug Snorradóttir: Pojken och gröten 1993

Hallgrímur Helgasson: 101 Reykjavík 2000

Hannes Sigfússon: Karelska näset 1995

Helen Halldórsdóttir (red) Aurora: en presentation av 21 poeter 2002, Livet är tango: dikter 2003

Jóhann Árelíuz: Med källvarma hälsningar (dikter) 2001

Jón úr Vör: Medan vi lever 1990

Kristín Marja Baldursdóttir: Måsarnas skratt 2005/2006, Karitas, utan titel 2006

Kristín Ómarsdóttir: Älskling jag dör 1999, Gud hjälpe mig I och II 2003

Kristín Steinsdóttir: Anton och Sussie 1997

Kristmann Gudmundsson: Gudinnan och tjuren 1995

Mattías Johannesen: Dina sjöar och din vinge 1996

Njördur P.Njardvík: Audun och isbjörnen 1991

Ólafur Jóhann Ólafsson: Längtans resa 2003/2004, Minnenas palats 2004

Ragnar Arnalds: Dalasymfoni 1990

Ragnheidur Gestsdóttir: Allt på ett bräde 2002

Sigurbjörg Þrastardóttir: Fallskärmsresor: urval dikter 2004

Sigurdur Pálsson: Dikten tog makten 1993

Sigurjón Magnusson: God natt, Silja 2000

Sjón: Dina ögon såg mig 1998 / 1997, Med skälvande tårar 2003,

Skugga-Baldur: en folksaga 2005/2006, Fisk och kultur 2007

Stefán Hördur Grímsson: Bilder utan vägg 1990

Steinunn Jóhannesdóttir: Jag röstar på mamma! 1991

Steinunn Sigurdardóttir: Fiskarnas kärlek 1994, Hálfdan Fergusson lämnar livet på jorden 1999, Hjärttrakten 1995, Sista ordet 1993, Tidstjuven 1995 / 1992, Jökelteatern 2003, Hundra dörrar i brisen 2004, Solskenshäst 2007,

Svava Jakobsdóttir: Gunnlöds saga 1991

Thor Vilhjálmsson: Gryningssång i gräset 2000, Gråmossan glöder 1994, Nattligt dråp 1990

Vigdís Grímsdóttir: Den älskades länder 1997, Flickan i skogen 1995, Grandavägen 7 1998 / 1995 / 1996, Jag heter Ísbjörg, jag är ett lejon 1996 / 1995/ 2003, Z 1999 / 1998, Tystnaden 2002/2004, Från ljus till ljus 2003, När en stjärna faller 2006

Yrsa Sigurdardóttir: Det tredje tecknet 2006/2007, Den som gräver en grav 2007

Thorvaldur Thorsteinsson: Jag heter Snällbert 2003

Þórunn Valdimarsdóttir: Flicka med finger 2004

Ævar Örn Jósepsson: Svarta änglar 2007

Antologi Isländsk folkdiktning 1992

Antologi Sagor och sägner från Island 1995

Dikter av den isländska nationalskalden och romantikern Jónas Hallgrímsson (1807-1845) finns på isländska och engelska sida vid sida på webbsidan www.library.wisc.edu/etext/Jonas.

Nobelpristagaren Halldór Laxness (1902-1998) kan Du bekanta dig med exempelvis på sidan www.nobel.se.

Den svenske litteraturvetaren Peter Hallberg med Laxness som ett specialområde har skrivit bl.a. Den store vävaren - en studie i Laxness' ungdomsdiktning, Skaldens hus - Laxness' diktning från Salka Valka till Gerpla och Halldór Laxness.

En presentation av isländsk litteratur under de senaste 50 åren finns i boken:
Isländsk litteratur från Atomstationen till Guldön/ Thomas Kjellgren. Bibliotekstjänst. Lund, 1990.

Ett avsnitt om det litterära livet på Island, folktro och folksägner icke undantagna, och mycket annat om livet på Atlantön ingår i:
Island i saga och nutid/ Esbjörn Rosenblad. Norstedts Förlag. Stockholm,1990.